Hade en väldigt intressant pratstund med en likasinnad träningskamrat på väg från gymmet igår, hon fick mig att förstå vissa saker som jag innerst inne vetat  men som jag inte riktigt velat inse,Det tackar vi för!

Har känt mig lite nere nu ett tag, (bortsett från då solen tagit överhanden förstås!), liksom övergiven på nått sätt, ingen trevlig känsla, i vanliga fall brukar det liksom vara fullt upp hela vintrarna med diverse äventyr med babe men nu har det vart sjukt tomt på den fronten, främst pga skador men också pga att man känt sig ovälkommen, eller, det är svårt att beskriva, ovälkommen kanske inte är rätta ordet men det har känts mer och mer som att det är Jag  och Dom .. fattar ni!? och då har man automatiskt liksom försökt dra sig undan för att inte vara till besvär..och sen har det bara blivit en ond cirkel av det hela! Och jag vill nog konstatera att ensamheten inte riktigt varit bra för mig, för just nu känns det faktiskt som om jag bara sluter mig mer och mer, jag, som i vanliga fall är så himla sprudlande glad, vad händer liksom?
Utan att försöka vara en dramaqueen på nått sätt så vill jag,och kan jag nog,ÄRLIGT, påstå att  den här förbannade skadan har gjort att jag haft den absolut värsta perioden i mitt liv och ärligt talat så vet jag faktiskt inte hur jag ska kunna ta mig ur det!