Fram till nyss har jag varit svincool och väldigt manana men plötsligt så bara vaknade jag en morgon och hade dödsångest å bebisens vägnar. Jag ser bilder i huvudet hur det händer otäcka saker, hur jag kollar ner  vagnen och han är alldeles blå och känner hur jag bryter ihop totalt inombords i några sekunder. Idag trodde jag på riktigt att han inte andades, jag skakade vagnen, stoppade in ett finger i munnen och petade på tungan,tills han stängde truten...PJUH... för att 5 minuter senare få för mig att det bara var en "efter-döden-reflex" och nästan få panik över att vi är ute och det är mörkt och jag inte ser ner i vagnen... jag sliter ur filtarna ut vagnen tills jag ser hon sprattla till , blir lugn...för att 10 minuter senare få panik IGEN ,på coop...jag försökte,bokstavligt DRA upp ögonlocken på min stackars trötta bebis som inte reagerade över huvudtaget, inte mer än genom att truta lite extra med munnen....lugn igen!

Har ni varit med om detta, alltså att ni verkligen har dom här panikkänslorna över att den lilla ska dö?!går det över?!Tell me!!